Att första gången i livet praktisera i ett kök på en michelinare och på ett främmande språk är tungt som attan. Takten är hård och då gästerna väljer menyer som kan bestå av sju olika rätter så kan det bli "rusis"!
Alla försöker prata en bra engelska, den ena kallar sin engelska för skotsk engelska och själv pratar jag ju förstås finlandssvensk engelska ;)...och jag kan ärligt medge att det inte är lätt, vi missförstår varandra var och varannan gång..men ju mer vi lär känna varandra så kan man t o m börja ana när det handlar om skämt och allvar, och då har man redan kommit lång väg ;)
Nåja, det finns säkert 50 olika tallriksupplägg och har försökt fota allt efterhand som dom blir till...känns som en omöjlighet att lära sig efter tredje dagen, men kanske om man hade varit här och praktiserat i ett par månader, hade det funnits en chans?
Några efterrätter blir till och några färdiga resultat...
Ja, som ni ser är det inte alltid lätt att veta var skorpsmulorna får landa, t o m kan man skära hallon och jordgubbar fel ;)
Telefonerna får man egentligen inte ha framme då man är på jobb, har försökt förklara att jag måste få fotografera för att komma ihåg och för att dokumentera, då det inte finns några portionskort tillhands...
Nåja, idag har jag åter varit på förrätts- och efterrättssidan (igår på varmrättssidan), antar att det är för att ansvarspersonen på förrätts- och efterrättssidan klarar engelskan lite bättre...stackarn, hamnar han alltså att ha en praktikant utan erfarenhet på sina axlar hela tiden :(
Idag har jag gjort pistachesufflé, cheesecakebotten, gjort förrätt med ostron och rödbeta, varit med och gjort en havskräftssoppa (som huset bjuder på) och gjort förrätter och efterrätter på tallrik.
Vid 23.30 gav chefen mig lov att gå hem, jobbade första passet 10-17.30 och kunde konstatera att det inte är någon idé att åka hem för att vila ca 1 h. Istället blev vi på stan med Nina och satt på en servering, åt en glass och sen tillbaka på jobb, solsken och 24 grader :)
Här en glimt från våran paus på eftermiddagen.
Nåväl, när jag sen slutade för natten och kom till metron var det bara att vänta 20 minuter innan den åker mot Portugalete :( trött och slut...metron fylld med ungdomar som är fixade till 100 %, själv är man halvdöd och ser ut som man gör när man haft kockmössan på sen kl. 10 imorse, hahhah! Undrar vad dom tänker?
När jag gick mot våran kämppä såg jag en bekant, Nina! Vi hade åkt samma metro utan att veta om varann :)
Nu är det dags att lägga sig...två lediga dagar framför att göra ingenting :)
Ha det gott, det har vi!
PS...dessa tvåskiftsdagar vill tiden inte räcka till att blogga :(, men försöker så gott jag kan :)
oj låter stressigt,du kan säkert dela med dig av
SvaraRaderadina kunskaper till oss andra när du kommer hem.Kanske far och mor dyker
upp där nån dag?
Kan tänka mig att smulornas placering på assietten kan vara petigt jobb, priset på maten är säkert högt och man äter ju lika mycket med "ögonen". Hoppas bara alla är hyggliga trots språkmissar och tänk på att dét blir bättre för varje dag :) Kram <3
SvaraRaderaNog måste jag säga att du är otrolig Jeanette, men det måste vara en upplevelse utan like, men jag vet att om nån , så klarar du det ! Och språkproblemen blir säkert bättre dag för dag !
SvaraRaderaJavisst har man säkert massor i ryggsäcken som samlas efterhand och som man kan dela med sig :)
SvaraRaderaMamma, vi ses på lördagnatt!
Jodå Mia, dom är nog hyggliga, det är bara man själv som känner sig så frustrerad...det är ett riktigt skojigt gäng, mycket humor blandat med seriöst restaurangmatsarbete. Det delas ju inte ut michelinare till höger och vänster precis ;)
Tack Gun-Britt, tror nog det blir bra när man börjar vänja sig, dethär är ju mitt första praktikarbete i branschen och kanske bra att landa just här där kraven är som högst. Det borde ju inte bli "värre" efter det ;)